Deras röster överröstar sorlet i den överfyllda tunnelbanevagnen. Tre killar lyckas få hela tåget att lyssna. Lyssna när de briljerar med detaljerade historier medan en fjärde lyssnar med stora ögon, skrattar på fel ställen och ser ut att inte kunna bestämma sig om han vill vara precis som dem och passa in eller gå hem och aldrig mer associeras med dem. Detaljerade beskrivningar om hur de brukar slå tjejer för att inte lämna märken. Hur tjejerna älskar det och hur de gnyr uppmuntrande. Tre killar har fått tyst på en hel överfylld vagn i Stockholm en lördagsnatt, och de ser ut att tycka att de är ungefär coolast i hela världen. En hel överfylld vagn ser ut att tycka ungefär motsatsen. Killarna kliver av och min kompis svingar systemetkassen med lussebullar fram och tillbaka medan hon skrattar åt att vi har blivit tillräckligt gamla för att sucka åt dagens ungdomar. Och jag vet inte om jag tycker att dessa killgäng är bland det vidrigaste jag vet eller bland det sorgligaste. Och jag funderar på om det är för sent för de där tre killarna att ändra sig. Att börja respektera tjejer och inte tycka att det är coolt att skryta om hur de ser ner på dem. Och även om jag tycker att de är vidriga kan jag inte riktigt låta bli att tycka synd om den där sista killen. Han som mest såg förvirrad ut och kanske bara är ensam och vill passa in i ett gäng. Och så tänker jag på hur läskigt mycket man kan påverkas av att inte vilja vara ensam. Och hur tur jag har som har vänner som tycker att det finaste någonsin kan vara att spendera hela lördagen med att baka lussebullar, äta sushi och prata om livet. Och jag stänger ögonen och hoppas att den där killen träffar ett gäng som också kan fylla systemetkassarna med lussebullar en lördag istället för att skryta om hur manliga de är som klarar av att slå tjejer.